Forget about peak tv-eran, vi lever snarare i peak spoilers-tider.
Den senaste månaden har jag följt ett blodigt tv-drama med stort intresse. Ett maktspel som spänner över flera år och familjer, där pakter sluts och bryts och där vem som helst – när som helst – kan gå ett bistert öde till mötes. Jag har med andra ord bingeat loss på Sopranos, den 20 år gamla maffiaserien som blev signalskottet för peak tv-eran som har pågått sedan dess.
Men varför tittar jag på Sopranos när jag redan vet hur den kommer att sluta? Även om jag inte har sett serien från start till mål tidigare så har jag begått självspoil och sett den feta finalscenen på youtube cirka tusen gånger.
“Golare har inga polare”, skriver en kompis på facebook och länkar till nyheten om mannen i Hong Kong som blev nedslagen efter att ha spoilat Avengers: Endgame utanför en biograf. Samtidigt läser jag i Vulture att Game of Thrones är den sista tv-serien som vi ser tillsammans, vilket gör den till storvilt för spoilerdårar. Det får mig att inse att vi inte lever i peak tv-eran – utan i peak spoilers-eran.
När förra årets tv-serier skulle sammanfattas i topplistor menade kritikern Hynek Pallas att utbudet hade blivit så stort att det var omöjligt för en ensam kritiker att ta in och värdera allt. Tevens dagar som det kollektiva lägereldsmediet som enar oss är räknade. Det finns alldeles för många serier utspridda på ett ständigt växande antal streamingsajter vilket gör det omöjligt att upprätthålla ett slags konsensus om vad som är Bäst Just Nu.
Att vår tv-konsumtion blir allt mer fragmentiserad betyder att det inte finns ett status quo att kullkasta. Vilket såklart får ödesdigra konsekvenser för spoilerkulturen och dess apokalypsryttare.
Innan jag påbörjade mitt Sopranos-projekt hade jag bara sett några avsnitt när serien sändes på SVT för 20 år sedan. Men flera nyckelscener var redan spoilade. Jag visste att FBI-golaren Pussy blev ihjälskjuten på Tonys båt, att Chris blev inlagd för sitt heroinmissbruk och så hade jag stenkoll på det ambivalenta slutet där man aldrig fick reda på om Tony fick käka kula eller inte. Ändå fortsätter jag att titta.
Det är möjligt att även framtidens tv-tittare kommer att boota upp sina neuroimplantat i sina cyborghjärnor för att se på gamla avsnitt av Game of Thrones – spoilerkulturens sista byte. Trots att de vet att Ned Stark tappar huvudet, att Jaime Lannister slarvar bort sin svärdshand och vem som i slutändan hamnar på järntronen.
På sätt och vis är spoilers det ultimata lackmustestet. En serie som lever på chockvärde och överraskningseffekt är förbrukad i samma ögonblick som du vet vad som kommer att ske. Men en serie som fortfarande är sevärd trots att du har vadat i spoilers är bra på riktigt.
Läs även: "Låt tv-serier dö med värdighet"
