Återförening = besvikelse. Det konstaterar Vänner-skaparen Marta Kauffman.
Komediserien Vänner kommer inte att återvända till rutan. Det lovade medskaparen Marta Kauffman ännu en gång i en intervju med Rolling Stone. “En återförening skulle bara bli en besvikelse”, förklarade hon.
15 år efter finalavsnittet har Vänner fått en ny publik: de som var för unga för att vara med när det begav sig. Trots det har Kauffman förmodligen rätt. Att över huvud taget se på gamla Vänner-avsnitt i dag är en besvikelse för alla som inte tittar ironiskt. Serien är marinerad i dålig 90-talsestetik och saknar såväl fungerande skämt som timing. Att Vänner blev en så monumental framgång i tiden den buteljerar har att göra med andra saker än humorn.
Matt LeBlanc som spelade den älskvärde dummern Joey konstaterade förra året att serien handlade om “en begränsad period av karaktärernas liv”. Ross, Rachel, Monica, Chandler, Pheobe och Joey befann sig alla mitt i den fas i livet där vänner fyllde familjens funktion. Anledningen varför konceptet inte skulle hålla i dag är att karaktärerna inte längre är där de var då. De har gått vidare. Blivit vuxna rent av.
I showbusiness är det ovanligt med principer, och ännu ovanligare med personer som lever upp till dem. När The Telegraph för några år sedan frågade Robert Zemeckis om det inte var dags att reboota Tillbaka till framtiden svarade han reflexmässigt “Åh gud nej!”. Enda sättet att Tillbaka till framtiden återvänder är om någon sliter rättigheterna ur Zemeckis kalla döda händer (vilket förmodligen är exakt så det kommer att ske).
Men skapare av popkulturella monoliter har inte alltid den sinnesnärvaro som krävs för att sätta punkt. Arrested Development och Trailer Park Boys är två exempel på komediserier som var geniala när de kom men som efter sin återförening helt och hållet tappat styrsel. Att prestigeserier som Deadwood, Sopranos och Breaking Bad återvänder med varsin spelfilm är också oroväckande. Risken är överhängande att filmerna orsakar mer skada än vad de tillför värde.
På samma sätt som Vänner speglade en flyktig period i livet är även tv-serier som Sopranos och Breaking Bad främst relevanta för tiden de sprang ur. Att utan vidare rycka dem ur sin kontext visar på att man inte förstår varför de fungerade till att börja med.
I stället för att slicka i sig comebackpengarna borde fler följa Marta Kauffmans och Robert Zemeckis exempel. Inse att det är upplagt för besvikelse, säga “Åh gud nej!” och kremera liket innan någon annan utövar reboot-voodoo på kvarlevorna.
