I juli har Sinéad, Dexys och Anohni fått Nöjesguidens ålderman Patrik Forshage att gråta. Här är den bästa musiken från månaden som gick.
Sinéad O’Connor - Take Me To Church
Från hennes sista album I’m Not Bossy, I’m the Boss (Nettwerk)
Morrissey har en poäng (det händer inte ofta numera) i sina tveksamheter angående de postuma hyllningarna av Sinéad O’Connor från en bransch som vänt henne ryggen i livet, och samma tveksamhet kan man känna inför alla storvulna hyllningar från folk som kan namnge EN (1) av hennes inspelningar och möjligen hört talas om ett kontroversiell SNL-framträdande.
På hennes sista album från 2014 finns den här uppgörelsen med vem hon varit och vem hon ville vara, där hon projicerar videon till Nothing Compares 2 U över sitt ansikte och fräser att hon inte tänker gråta mer.
”I don't wanna be that girl no more
I don't wanna cry no more
I don't wanna die no more
So cut me down from this here tree
Cut the rope from off of me
Set me on the floor
I'm the only one I should adore”
Ta dig sedan an även hennes näst sista album How About I Be Me (And You Be You)? - från början av 2010-talet, och du kommer att upptäcka att alla lovord var högst berättigade, även om de som uttryckte dem kanske inte alltid visste det.
Guided By Voices - Why Won’t You Kiss Me
Från albumet Welshpool Frillies (Guided By Voices Inc)
Med Guided By Voices behöver man inte välja mellan kvalitet eller kvantitet. På deras andra studioalbum för året (och det åttonde på tre år) är de till och med bättre och mer fokuserade än senast, och Why Won’t You Kiss Me kan vara deras starkaste låt på hela 2000-talet.
Snööper - Super Snööper
Album (Third Man/Border)
Nashvilles snabbaste punkband och enligt uppgift Jack Whites personliga favoriter är sensommarens mest tighta och intensiva upplevelse. Tänk The Chats och Pissed Jeans på dubbel hastighet, gläds åt att band fortfarande sätter obefogade prickar över vokaler och betänk att bandet sägs vara en ännu starkare upplevelse live.
Chris Stamey - She Might Look My Way
Från albumet The Great Escape (Car Records)
Det är genuin popkvalitet rakt igenom, förstås, som alltid från Chris Stamey. Men särskilt bränns det i den här vassa Alex Chilton-tolkningen ihop med legendarerna Mitch Easter och Terry Manning hanterar Chris Stamey med den precisa attack som bara den som verkligen var tight med Chilton kan.
Sparklehorse - The Skull of Lucia
Singel från kommande Bird Machine (Anti-/Playground)
En stilla vaggvisa med Jason Lytles röst i bakgrunden är ett fint och respektfullt smakprov från ett postumt album som vi inte riktigt hade förstått att vi längtat efter.
Bonnie "Prince" Billy - Crazy Blue Bells
Singel från kommande Keeping Secrets Will Destroy You (Domino/Playground)
Jag tror att det är en protestvisa av något slag, eller en flummig hyllning till kärlek och natur, eller…. Hursomhelst är det Will Oldham av högsta kvalitet, och i augusti kommer albumet.
Blur - Barbaric
Från albumet The Ballad of Darren (Parlophone/Warner)
På den allra vackrast skimrande pärlan på Blurs sladdis-album bjuds vi inte bara en klassisk Blur-refräng av rang, här sjunger Damon Albarn dessutom falsett direkt hämtad från Bowies plastsoul-period. Det är en utstuderat smart popsingel från ett utstuderat snyggt album, av människor med lika gediget hantverkskunnande som exemplarisk fingertoppskänsla.
Dexys - It’s Allright Kevin (Manhood 2023)
Från albumet The Feminine Divine (100%/Bertus)
Om Damon Albarns storhet ligger i hans ökande självmedvetna säkerhet ligger Kevin Rowlands i det motsatta. Han ifrågasätter ständigt sig själv, sina föreställningar och sitt uttryck, och ju bräckligare han blir desto starkare blir ballader som My Submission och självransakande soul och pop som den här omarbetningen av en 20 år gammal singel.
Anohni and the Johnsons - Scapegoat
Från albumet My Back Was A Bridge for You to Cross (Rough Trade)
Om hennes nya musikaliska riktning med brittisk soulpop känns lite …banal… så är hennes sånger och texter det motsatta. Det gör på riktigt fysiskt ont att vara en del av samhälle som dagligen utsätter transpersoner för de övergrepp som Anohni vittnar om, i en text som är så stark att jag inte kan citera den utan att gråta.
PJ Harvey - I Inside The Old Year Dying
Album (Partisan/Border)
Hon har ofta rört sig parallellt med Nick Cave i sin musikaliska utveckling, och likt hans senare album gjort något mycket större och allvarligare och svårare och mer berikande än bara ännu en samling låtar på en skiva. Här hittar hon en egen stig i musikens motsvarighet till de litterära storverken och sjunger små noveller på ett gemensamt tema baserat på hennes barndom i Dorset. Ibland studsar sångerna av lätthet och solsken, men de backar inte för skuggor och dissonanser.
—
I augusti börjar skivåret bära frukt igen, och Patrik Forshage ser fram emot att lyssna bland annat på:
- Hiss Golden Messenger
- Bonnie “Prince” Billy
- Public Image Ltd
- Miles Kane
- Rhiannon Giddens
- En särskilt fin Talking Heads-återutgåva
- …och givetvis något ur Neil Youngs arkiv, precis som varje månad.
