Veckorapporten ni alla har väntat på är här. Frasse Levinsson dissekerar veckan som gått.
Den gångna veckan har förstås cirkulerat kring Dramaten. Förutom det har herrlandslaget i fotboll skämt ut sig genom att spela oavgjort mot Norge. Metro har hamnat hos kronofogden. Jon Skolmen har somnat in och Junior Brielle ligger i fosterställning med varsin gevärspipa i munnen efter lustmordet av deras debutalbum Tampa i Sonic Magazine (min favoritdel av sågningen är när Fredrik Thorén frågar sig om folk liknar Junior Brielle vid Oasis bara för att Junior Brielle också är bröder). Men här kommer händelserna vi ska uppehålla oss vid idag.
Simon Skölds Dramatenbojkott
Visst känns det pyttelite som att Simon Sköld inte hade sett Älska mig för den jag är om han inte hade varit tillsammans med Camilla Läckberg? Som att det kanske var hans första dokumentärfilm någonsin? Bara lite. Efteråt var han i alla fall förbannad. ”Låta x stå på scenen och ta emot hyllningar! Skulle aldrig sätta min fot där så länge han får stå på scenen!”, skrev han i ett Instagraminlägg. I slutet av veckan kunde teaterns ekonomiavdelning dra en lättnadens suck när Dramatens ledning gick ut med att x inte skulle få några fler roller. Den kortaste bojkotten sedan bojkotten av Trädgården var ett faktum.
Cadierbarens enfant terrible
Jag vet inte hur många gånger jag har bestämt att jag inte ska läsa Café mer. Men ändå fortsätter jag. Trots att jag har lovat vänner och människor i min omgivning att jag ska sluta. Jag vet inte vad det är med mig. Kan inte släppa taget om saker som irriterar mig. Även om jag verkligen borde. Nog för att jag tycker att Café är en dålig tidning, men hur många gånger kan man uttrycka det innan det övergår till någon form av trakasserier?
Men nu sitter jag plötsligt här och skriver om Café igen. För när jag ser att Café basunerar ut att den bästa whiskyn just nu kommer från Taiwan, då vet jag att det är en bilolycka som jag måste stanna och titta på. Och mycket riktigt. Redan i ingressen får jag mitt lystmäte.
Man kanske inte vet det om man inte jobbar på en tidning, men även om ingressen är konstruerad så att det ska se ut som någon annan har skrivit den är det i regel alltid skribenten själv som har gjort det. Jag har själv skrivit om mig själv i tredje person på det här viset massor av gånger (i artikeln du läser just nu är det till exempel jag som har skrivit att det här är veckorapporten som alla har väntat på). Men jag har aldrig, som Café dryckesredaktör Emil Åreng, titulerat mig själv ”enfant terrible”. Hahaha. Enfant terrible! Han går alltså omkring och tänker på sig själv som en vrickad jävel som chockerar omgivningen med sitt normbrytande beteende. Hans självbild är att han är en älskvärd idiot. Cadierbarens enfant terrible. Ja, jävlar.
De opportunistiska männen som surfar på Josefin Nilsson-vågen
Efter Josefin Nilsson-dokumentären, som alla har sett, gick Alexander Karim ut och sa att nu får det vara nog. Nu tolererar han inga fler gubbslem och skitstövlar, om det så ska kosta honom hans karriär, skrev han i en debattartikel för Nyheter24. Det är väl egentligen fint och bra. Och det finns så klart viktigare saker att irritera sig på i dokumentärens svallvågor. Men jag kan inte låta bli att tänka på att Alexander Karim skrev en exakt likadan debattartikel för Nyheter24 precis i början av metoo. Redan då slog han fast att han aldrig tänker jobba med en metoo-man igen.
”Och jag bryr mig inte om ni är mäktiga mediemän eller viktiga journalister. Jag skiter i vilken tidning ni jobbar för eller om ni håller min löneutbetalning i händerna”, skrev han i oktober 2017.
Så, vad har hänt sedan dess? Har han slutat skita i om de håller i hans lönebetalning? Eller varför skriver han ännu en gång att han ska sluta jobba med metoo-män? Det skulle han ju göra redan för två år sedan?
Frasse Levinsson finns på Instagram och Twitter.
Läs även: Frasses veckorecap: Dubbelnegationen från helvetet, moské-sverigedemokraten och travkuskens återfall
