Efter mer än ett halvår av pandemi, karantän och restriktioner har det till slut hänt. Tv-redaktören har tappat det.
Släntrar förbi Hagabion och ser en affisch för Josephine Bornebuschs videokonferensfilm, Orca, där tillvaron silas genom en laptopkamera. Lite så som vi alla har levt i cirkus sex månader nu, genom ett jävla videokonferensfönster.
Nu när vi stövlar in med ökade restriktioner i coronas andra andning slås jag av hur mycket den här rövpandemin har programmerat om min hjärna. Inte bara att jag gör tafatta undanmanövrar när jag passerar folk på gatorna eller kollegor vid kaffemaskinen. Det är långt värre än så.
Inte ens när jag ser på serier går det att koppla bort den coronamuterade hjärnan. “De står väldigt nära varandra”, säger den när skådisar beter sig som folk betedde sig pre corona. “Så kan de inte göra”, fortsätter den när en karaktär rör vid en annan. Kommer du ihåg det sjuka? Att röra vid andra människor? Att det var en sak som vi brukade göra?
Ändå är det inte videokonferensfiktionen som bäst sammanfattar det här uppehållstillstånd vi lever ensamma tillsammans i. Nog fan är det The Walking Dead ändå. Zombieserien som bara vägrar, vägrar dö. Just när man tror att den efter 400 säsonger av att gå vilse i skogen ska släppa taget så … Pang! Spinoff efter spinoff efter spinoff. Fear the Walking Dead, The Walking Dead: World Beyond, Tales of the Walking Dead, en spinoff med karaktärerna Darryl och Carol plus någon långfilm med huvudkaraktären Rick Grimes. En oändlig ström av mediokritet som ingen vid sina sinnens fulla bruk bett om.
Men det är inte det enda halvdöda varumärke som klänger sig fast vid livet som en kelsjuk hjärnparasit. Nyss upptäckte min 2,5-åring det populärkulturella zombieviruset Frost. Frost! Filmen från 2013 som sedan dess förpestat H&M:s barnkollektion med sin obscena skitfulhet. Så mitt i denna plågsamma golgatavandring in i virusundergången kompas vi av en 2,5-åring som för full hals fylleskrålar “slå dig fri!”.
Vad är det med de här grejerna som vägrar dö, oavsett hur hårt man slår dem med en snöskyffel i bakhuvudet? Tv-serier som borde ha fått sina respiratorer avstängda för en evighet sedan och ”samtida” videokonferensskildringar som aldrig borde ha sett dagens ljus.
Det är det här vi borde upptäcka ett vaccin mot innan vi tar tag i covid. Passiviserande och infantiliserande content som får oss att tappa skärpan och gör så att tankeförmågan rinner ut som ljummen gröt ur öronen.
Sånt tänker jag på. Ibland. När coronahjärnan släpper för några ögonblick. Men nu ska jag se om Mandalorian igen. Det är ju fint. Laser å skit. Fan va bra.
Läs även: "Det handlar om oss"
