Jag har tänkt mycket på definitionen av våldtäkt, definitionen av samtycke, definitionen av sex. Jag har tänkt särskilt mycket på det på sista tiden.
Det har lite att göra med David Bowie. Med alla texter jag läst om Lori Maddox, då tretton år och känd som ”child groupie” i Los Angeles rockstjärnekretsar vid sjuttiotalets början. Hon låg med David Bowie, som då var i trettioårsåldern. Hon säger själv att hon var femton år när det hände. Hon var oskuld. Hon säger än idag att det var den bästa natten i hennes liv. Kan man, i och med vetskapen om sexet med Lori Maddox, med gott samvete lyssna på David Bowie? Kan man lägga upp en hyllningsbild på Instagram när han dör? Måste man tycka att han är obehagligare för det här?
Det har lite att göra med Diary Of A Teenage Girl. Med filmen om femtonåriga Minnie Goetze, som i sjuttiotalets San Fransisco börjar ligga med sin mammas pojkvän. Det var på många sätt en medioker film men jag har tänkt på den i flera månader. Är det alltid att utnyttja en femtonåring att som äldre man ligga med henne? Om hon älskar det? Om hon vill det själv, vill igen, aldrig vill sluta? Jag vet inte svaret på den frågan, jag tror att svaret är nej, för mig har svaret alltid varit nej. Jag har fått skämmas för att mitt svar alltid har varit nej.
Det har lite att göra med alla män man tvingats omvärdera. Dilan Apak säger på Twitter: ”min största rädsla e att d ska komma fram att han sätter på 14-åringar som det brukar göra när en älskar en kändisman”. Jag tänker på när jag har varit Dilan, blivit besviken, behövt tänka om. Jag tänker på när jag har varit fjortonåringen.
Jag har älskat det. Velat det själv, velat igen, aldrig velat sluta. Jag har alltid föredragit äldre män. Jag vet inte om jag har intalat mig att jag alltid har föredragit äldre män. Jag har aldrig föredragit äldre kvinnor. Alla tjejer jag har legat med har varit jämnåriga med mig. Så gott som inga killar jag har legat med har varit jämnåriga med mig. Jag har älskat det.
Jag minns alla mina kändismän och hur de brukade ta på mig. När jag var femton. När jag var sjutton. När jag var tjugo. Och alla tjejer jag pratar med minns sina egna kändismän. Sina egna mammors pojkvänner. Sina egna David Bowie.
Jag vet inte om det är fel av männen. Det är inte rätt. Men jag vet inte om det är fel.
Läs även: "Vill inte att Stoya ska ha blivit våldtagen av James Deen".
