En dag försvinner två procent av jordens befolkning. Det är premissen för den Damon Lindelof-signerade HBO-satsningen The Leftovers. Jag kan inte bestämma mig huruvida premissen är enfaldig eller briljant, naiv eller cynisk. Den är oavsett tillräcklig för att fånga min uppmärksamhet. Att reducera mänskligheten till procentsatser, till de som försvann och de som lämnades kvar, är att dra paralleller till Occupy Wall Street-rörelsen, och hur 1 procent av världens befolkning lyckades blåsa brallorna av de resterande 99.
I The Leftovers får vi inte veta hur eller varför de två procenten försvann. Vissa talar om ”Uppryckandet” medan andra hävdar att många av de som försvann var hustrumisshandlare, kriminella, missbrukare och långt från gudfruktiga. Om det var ett uppryckande var det mer godtyckligt och mindre gudomligt. Gåtfulla sekter dyker upp i frustrationen som ”Händelsen” bar med sig. När mörkret faller går en man runt på gatorna och skjuter bortsprungna hundar eftersom ”de är inte våra hundar längre”.
The Leftovers inleder med ett av de bästa pilotavsnitten jag har sett i år. Därefter tappar serie inte bara tempot, utan även riktning, mål och syfte. Lost-finalen och hatet som följde borde ha lärt Damien Lindelof att inte svara på varje fråga med ännu en fråga. Jag är okej med olösta mysterier och öppna tolkningar förutsatt att gåtorna som tv-serien ställer är tillräckligt intressanta.
Men The Leftovers gåtfulla värld är platt och, motsägelsefullt nog, överbefolkad med ointressanta och osympatiska karaktärer. Det får mig att undra om inte ”Uppryckningen” kunde plocka de här töntarna i stället.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2014.
