Downton Abbeys skapare är tillbaka med en ny serie – om samma sak.
Jag fastnade aldrig för Downton Abbey. Jag förstår lockelsen med att kliva in och omslutas av ett imperialistiskt lyx-brittland anno hundra år sen, som ett medeltidsveckan för anglofiler. Men jag kunde inte bortse från den tvåliga eftersmaken av såpopera. Något snarlikt infinner sig i gommen när jag tittar på The Gilded Age, Downton Abbey-skaparen Julian Fellowes senaste opus som bäst beskrivs som ett Downton Abbey i Amerikat.
The Gilded Age utspelar sig i 1882 års New York, alltså “den förgyllda åldern” som präglades av industrialisering och tillväxt (källa wikipedia). På det stora hela är det samma slags friktionsytor här som i den andliga föregångaren, med ett utpräglat fokus på förlegade sociala hierarkier. Gammelrika skyr nyrika som pesten, vita går omvägar runt svarta och ju töntigare hatt du har desto rikare är du.
Om du är ute efter western som luktar krutrök och smakar burkbönor är du fel ute, här finns bara överdåd och överflöd, marmor och monoklar. Här finns utrymme att utforska kapitalismens formativa tonår med både episka penseldrag och under tv-formatets lupp, men The Gilded Age skrapar bara på den guldpläterade ytan. Även om det är påkostat och lyxigt är upplevelsen platt. Fellowes verkar mer intresserad av att skapa gemyt än något som drabbar. Karaktärerna är stereotypa och ointressanta, och berättelsen känns lika förlegad som miljön den skildrar. Men kulisserna är fina, det får jag ge dem.
