Den gamla akademikervärlden är på kollisionskurs med trigger warning-generationen i universitetskomedin The Chair.
The Chair tar den klassiska skolkomedigenren och flippar perspektivet. I stället för att hänga med de coola kidsen får vi följa med de övervintrade professorerna på det kämpande universitetet Pembroke. Glöm beer pong och pårökta togafester, här blir det styrelsemöten och manchesterkavajer med armbågslappar. Låter det kul? Det är det också.
Humorn och dramat uppstår framför allt i det bryska mötet mellan den akademiska institutionen och en ny generation av wokea studenter som ställer helt andra krav på representation och kurslitteratur än vad fakulteten är vana vid. ”När ska vi diskutera att Melville var en hustrumisshandlare”, frågar en student när Moby Dick ligger på obduktionsbordet.
Sandra Oh är förträfflig som den nitiska ordförande som ständigt måste slåss för institutionens integritet, till exempel när dekanen och sponsorerna erbjuder David Duchovny (som alltså spelar sig själv) hedersprofessur. Lite tråkigt att hon åsidosätts när Jay Duplass krisande rockstjärneprofessor tar luften ur rummet och får historien att handla om honom i stället.
För oss som med skräckblandad förtjusning följt historierna om hur den akademiska världen på andra sidan Atlanten famlar efter fotfäste med allt från triggervarningar till studentrevolter bjuder The Chair på en närmast intim inblick. Visst är det satir, men berättelserna om hur den krisande akademikerns Hitlerhälsning ”tas ur kontext” och tolkas via sociala mediernas viskningslek klingar ändå märkligt bekant.
The Chair tar sig an den akademiska världen på ett sätt som känns genuint. Det är en satir som vill förstå sitt ämne, inte bara skratta åt det.
