SVT:s drama om hur gängen rekryterar tonåringar i ytterområdena är brinnande aktuell.
Efter att pappa Isac spelat bort affären och hemmet tvingas hela familjen flytta till en nedgången lägenhet i Södertäljes miljonprojekt Ronna. Det dröjer inte länge förrän sonen Gabriel träffar den småkriminelle Marko som för att hämnas ett polisövergrepp tömmer ett Kalasjnikov-magasin mot polishuset. Samtidigt blir den syrianska polisen Isabel rekryterad till ett specialteam som ska slå en kil mellan gängen och ungdomarna. Men riktigt så enkelt visar det sig inte vara.
SVT:s nya dramaproduktion Taelgia kunde inte komma mer lägligt. Eller olägligt. De senaste åren har löpsedlarna dränkts i gatans blod. Oskyldiga skjuts på öppen gata och tonåringar hittas mördade i trappuppgångar. Det talas om en våldsspiral, men det känns som om vi redan är på botten.
Här får vi följa en familj som vill göra gott för sig, men inte kan värja sig från de kriminella elementen som vill snärja dem. Hur mycket de än kämpar emot trasslar de bara in sig ytterligare. Hamnar du i fel postnummerområde finns ingen exit.
Taelgia är ett långsamt drama som varken vältrar sig i snaskigt gängvåld eller för den delen väjer för de svåra ämnena. I stället lägger det sig som ett tryckförband på den sönderskjutna halspulsådern – ibland bokstavligen. Den stora mängden skilda perspektiv från föräldrar, lärare, ungdomar och poliser ger känslan av ett tungt mosaik. Det här är inte en kriminalare som undrar ”vad är det som har hänt”, utan ett drama som frågar ”varför låter vi detta ske?”.
