Igenkänningsfrossa i norska tonårsserien Skam.
I sin bok Too fast for love från 2004 myntade Jonas Inde termen “skamsköljning”. Det är den där världsomstörtande obehagskänslan som sköljer över och paralyserar dig när du minns det där fruktansvärt pinsamma ögonblicket från förr. Som när du fick blackout på den där festen, kräktes när ni skulle dissekera en groda på NO:n, eller fick ditt hjärta giljotinerat av din (trodde du) stora kärlek.
I den norska gymnasieserien Skam får vi följa ett tjejgäng vars vardag är fylld av skoldrama och tonårstrauma som de flesta av oss har upplevt, som antingen mottagare eller avsändare. Situationer som just när de inträffar är den värsta orättvisan som har drabbat mänskligheten sedan böldpesten och piratbyxor.
När Eva, som precis har börjat i Hartvig Nissens gymnasium, hamnar mitt i skolans hetaste otrohetsskandal blir hon uppläxad av en tjej i tvåan. “I ditt huvud är det här det mest dramatiska i hela världshistorien. För oss som har gått här ett tag är det bara ett kommatecken,” förklarar hon.
Liksom all riktigt bra gymnasiefiktion vet Skam att skildra personliga motgångar som globala händelser. Men någon riktigt världsomstörtande skamsköljning blir det aldrig.
Läs även: Nu kommer Skam äntligen till Sverige.
