Läste ni Dagens Nyheter den 2 februari? Hanne Kjöller körde sin vanliga drapa om att barnfattigdomen i Sverige minsann inte är så mycket att gnälla om. ”Är det ens fattigdom?” undrade hon apropå Rädda Barnens rapport om att barn-fattigdomen ökar i Sverige i utförsäkringarnas spår.
Ty, det är ju så mycket värre i Sudan. Och ja, självklart är det värre i Sudan. Men det är inget argument för att inte sträva efter bättre villkor på vår egen bakgård. För fattigdomsbegrepp hit och dit: bakom rapportens siffror finns det 220 000 små barn som inte kan åka på klassresa, inte får ordentlig mat, inte får julklappar, inte kan åka skridskor, får klippa sig hemma, gå i ärvda kläder.
Ändå, det är inte det materiella underskottet som är det värsta med att växa upp i en familj som har det dåligt ställt – det är skammen, det är vetskapen om att ”det där kan jag ändå inte hoppas på”, det är att redan som liten skitunge veta att man får stiga åt sidan och att det inte är någon idé att drömma. Istället för att göra nyliberala smartass-slutsatser helt utan verklighetsförankring borde Hanne Kjöller kolla på Shameless (efter en brittisk prisbelönt förlaga). Den utspelar sig i ett annat i-land, i Chicago, USA, som jämfört med Sudan säkert ter sig som rena rama drömmen. Helt utan sentimentalitet skildrar Shameless missbruk, fattigdom och att växa upp med abdikerade vuxna på ett sätt som jag inte sett i en tv-serie någonsin. Det som var obehagligt och rentav plågsamt i Susanna Alakoskis roman Svinalängorna, Lenas detaljskärpa och klarsynthet, genomsyrar serien. Är en tv-serie bra bara för att den är ”verklig”? Som folk tyckte om The Wire? Nej, inte per automatik. Men Shameless skildrar själva stanken från pappa Franks andedräkt, barnen som utan att reflektera lusläser dödsannonserna för att hitta ett tomt hus att sno en vattenberedare ur och kupongklippandets helvete så precist att jag får ont i magen. Och är inte hopplöshet fattigdom, så fattar jag inte vad som är det.
