Kontorssatir och arbetslivsexistentialism i Ben Stiller-regisserad sci-fi-dystopi.
Jag är en sucker för sci-fi-premisser som får plats i en lyckokaka. Särskilt om konceptet är så komplext att det känns omöjligt att komma på själv och samtidigt så simpelt att de känns självklara i efterhand. Premissen för Severance är just så larvigt enkelt och bottenlöst genialt att jag får svindel när jag tänker på det.
Adam Scott är utmärkt i rollen som Mark Scout, den lätt alkoholiserade kontorsråttan som tackar ja till ett jobb på företaget Lumon Industries. Ett av kraven är att han genomgår ett kontroversiellt kirurgiskt ingrepp som delar hans personlighet i ett yrkesjag och ett privatjag. När hissen stannar på Marks avdelning slår hans privatmedvetande över till hans autonoma jobbjag. Yrkesjaget har inget minne av privatjaget och vice versa. Men det är inget problem för Mark, som snarare ser det som en välsignelse att för åtta timmar om dagen slippa leva med sorgen efter hans frus död.
Nyanställda Helly är inte lika övertygad om att hon har fattat rätt beslut. Efter att ha genomgått ingreppet ångrar hon sig omedelbart. Problemet är att hennes privatjag inte har någon aning om hur dåligt hon mår på jobbet.
Severance sätter fingret på en aktuell fråga och en evig. Den aktuella är den om att hitta balans mellan arbetslivet och det privata. Och den eviga om vad det är som gör oss till människor. Är Marks yrkesjag lika mycket människa som hans privatjag? Är de ens samma människa?
Severance är en hutlöst spännande techthriller med en spöklik atmosfär och komisk timing. Tack vare Adam Scotts lysande insats som nedbruten änkling bultar ett hjärta i mitten.
