Earl Hickey är en slafsig man med redneck-mustasch och flanellskjorta som börjar varje dag med att snatta munkar och dra några forties i närbutiken. En dag vänds hans liv på ända, när han i tur och ordning vinner 100 000 dollar på lotto, blir påkörd och, under morfinrus, genomgår en monumental själslig omvändning genom The Carson Daly Show. Earl inser att hela hans liv saknat moralisk resning, varför han skriver en lång lista över sina försyndelser och beger sig ut för att ställa saker till rätta. Det är hela det gimmickartade upplägget på förra årets mest uppskrivna sitcom. Skaparen Greg Garcia har kallat My name is Earl en mix av Raising Arizona och King of the hill. Det är svårt att säga emot. Precis som Mike Judges skapelse - eller Trailer park boys - gör My name is Earl sitt bästa för att bocka av varje existerande myt om den outbildade vita amerikanska low life-mannen.
Vad som gör serien smått unik i den tjatiga white trash-fåran är knappast idén - den är ärligt talat ganska fånig. Men man lyckas faktiskt fylla varje bild med hjärta. Och det var förstås inget annat än ett genidrag att kasta in Jason Lee i huvudrollen. Alla som vuxit upp med 90-talets slackerkomedier har investerat ett betydande känslomässigt kapital i den här fåraktiga drasuten. Det är viktigt för oss att han lyckas.
Hittills har Earl hunnit söka förlåtelse hos bland annat en mobbad smygbög, en kvinna han fejkade sin död inför, samt indier som pratar tokigt. Som det ser ut nu tyder inget på att den här listan tar slut än på ett tag.Stad:
