Maniac

Experimentella piller och deprimerade datorer i trippiga Maniac.

“Du är utvald att rädda världen”, säger Owen Milgrims (Jonah Hill) döde bror till honom när han matar duvorna med popcornkärnor. Men Owen låtsas som det regnar. Han har fått höra att det bästa sättet att hantera sin paranoida schizofreni är att lägga locket på. Men påfrestningarna är många och det blir allt svårare att skilja verklighet från fantasi.

När han blir antagen till ett medicinskt experiment för att testa en serie hallucinogena piller ser han det som sin räddning. Där träffar han Annie Landsberg (Emma Stone) som i stället för att fly sitt trauma vill återuppleva det om och om igen. När experimentmedicinen slungar Owen och Annie in i LSD-sliriga fantasivärldar visar det sig att deras undermedvetna är sammanlänkade.

Maniacs värld är ett slags retrofuturistiskt 80-tal som till viss del påminner om Simon Stålenhags illustrationer där folkhemmet blandas med robotfuturism. Datorerna är tjocka plastlådor där den gröna texten lyser mot den svarta bakgrunden, samtidigt spolar städrobotar rent trottoarerna från hundskit. Här finns inga mobiltelefoner, men väl deprimerade artificiella intelligenser. Och ovanpå det: ett Terry Gilliamskt flumfilter.

Baserad på en norsk komediserie med samma namn, skriven av The Leftovers-manusförfattaren Patrick Somerville och regisserad av True Detective-geniet (från första säsongen!) Cary Fukunaga är Maniac lika märkligt fascinerande som den är mästerligt utförd. Här blandas den svarta humorn med den spöklika atmosfären från The Leftovers i en miniserie vars tio avsnitt spelar som ett ovanligt långt och välskrivet Black Mirror-episod.

Maniac är en upplevelse du sent lär glömma. En psykedelisk tv-tripp som nästlar sig in i ditt bakhuvud för att sedan götta in sig som en godartad tumör.