Att turnera med Krunis är inte direkt det fetaste Jinder har gjort. Och Krunegård om Jinder: "Vad är det för tönt?". Spelpjäserna är uppradade för reality-polemik.
Agnes-Lo Åkerlind och Henrik Burmans senaste direkt-till-internet-serie tangerar reality-konventionerna, där all friktion ska förstoras och där händelseförloppet inte alltid är helt kronologiskt. Livet behöver ibland en knuff i rätt riktning för att funka berättarmässigt. Vardagen är inte ett under av dramaturgisk knivskärpa, utan oftare en pulvermosig smet av inget särskilt.
Skillnaden är att Krunegård och Jinder på turné känns ärlig. Den initiala kylan mellan Markus Krunegård och Josefine Jinder adderar upp till en glaciär mellan dem och cementerar turnélivets hierarkiska system. Krunegårds rymliga turnébuss skär som en skalpell igenom de svenska vinterlandskapen, samtidigt som Jinders logistik är beroende av SJ-tågens nycker. Krunegård får en rejäl loge med ett kylskåp fyllt med flasköl, medan Jinder får trycka i en skrubb som dessutom är allas toalett och dusch. När Krunegård sedan förklarar att Little Jinder måste ha kasst ljud och ljus för att han ska framstå så bra som möjligt och Jinder inte kan skilja på Kalmar, Karlstad och Halmstad (eftersom typ samma) blir det nästan Spinal Tap-nivå.
Men Krunegård och Jinder på turné är mer än osköna divafasoner och geografisk dyslexi. Det är vad som händer när två magnetiska motpoler fogas samman, två diametrala motsatser som inte verkar ha något som helst intresse av att förstå sig på varandra – än mindre orterna de avverkar. Tills det vänder.
Scenen där Krunegård pimpelfiskar med sin mamma och borrar hål i en decimetertjock isskorpa kan du tolka som en metafor om du vill. Det är inte bara klimatförändringen som kan få glaciärer att smälta.
"Krunegård och Jinder på turné" finns tillgänglig på SVT Play och Edit.
