Extremt våldsamt och omöjligt att sluta titta på.
Invincible ser ut så som jag minns de tecknade serierna som visades på lördagsmorgnar när jag var liten. Där hjältarna hade kantiga hakor, fladdrande mantlar och allt var målat i klara, nästan barnsliga färger.
Till en början verkar Invincibles vara ännu en av de där själlösa ensembleshowerna med superhjältar som ingen har hört talas om och ännu färre bryr sig om. Men serien tar snart en makaber vändning (slutet i första avsnittet!) och blir något av det mest våldsamma som superhjältegenren har att erbjuda.
Baserat på Robert Kirkmans serietidning med samma namn (Ja, samma Kirkman som ligger bakom The Walking Dead) är Invincibles en av de där metarefererande superhjälteserierna om superhjältar. Även om konceptet har rapats upp oändligt många gånger sedan Alan Moore "utforskade hjältarnas moraliska gråzoner" i 1986 års Watchmen så är tonen nästan unik. Invincibles är otroligt våldsamt, extremt välspelat (röstskådespeleriet är superbt) och omöjlig att sluta titta på.
Invincibles är den animerade versionen av The Boys som jag inte visste att jag längtade efter.
