Helix

En mystisk sjukdom bryter ut på en arktisk forskningsstation. Alla som hamnar i dess väg får sin molekylära uppsättning remixad så till den milda grad att allt som kvarstår av hen är en dreglande drönarmutant. Det amerikanska smittskyddsinstitutet, CDC, rycker ut för att isolera och kurera.

Helix har en lovande premiss som lånar friskt från The Thing, med inslag av smittskyddskontroll. CDC, med professorn Alan Farragut i spetsen, vill bota sjukdomen hellre än att ”KILL IT WITH FIRE!”. Till denna sci-fi-smoothie har de adderat en produktionsstab som har jobbat med allt från Battlestar Galactica (Ronald D Moore) till Contact (Lynda Obst). Och redan i slutet av pilotavsnittet har en drabbad slitit av någons arm för att kunna låsa upp polarstationens dörrar med armens inopererade RFID-chip.

Problemen med Helix är legio. Den drabbade? Det är Alan Farraguts bror. Som har legat med Alans exfru. Som även råkar vara med i teamet (”av alla arktiska forskningsstationer i hela världen kliver hon in i min”). Helix är som allra sämst när den gör avsteg från The Thing-formulan och trillar ned i Grey’s Anatomy-hålet. Man tycker att intresset för kel borde minska exponentiellt i takt med att risken att bli söndertuggad av mutantzombier ökar.

Sedan undrar jag om det verkligen är god läkaretik att lova dödssjuka att de kommer att överleva. Särskilt när man sätter det i system. När en stackare hostar upp monsterolja ur lungorna och CDC-läkaren säger ”I'm not gonna let anything happen to you, I promise” flyger trovärdigheten ut genom fönstret. Och jag får god lust att göra den sällskap.