Happy Endings handlar om ett kompisgäng i Chicago. Precis som Vänner börjar serien med att en tjej lämnar sin fästman vid altaret. Nu är detta en komedi och man tar inte tillvara på all den härliga ångest som alstras.
Nej, det ska byggas karaktärer och gemenskap och verkligen visa att de här personerna är ett mysigt gäng. Än så länge känns vänskapen en smula konstlad med evighetslånga buddiehälsningar och internhumor som inte är kul. Kanske just därför äkthetskänslan blir bättre i nästa säsong, men problemet är att det är svårt att tycka om rollfigurerna i Happy Endings. Att tittaren gillar rollfigurerna är grundförutsättningen för att serier av den här sorten ska fungera. Här skiter man fullständigt i om Alex och Dave får varandra på slutet. Det blir inte roligt om man inte känner något inför personerna det handlar om. Trovärdighetskravet är inte särskilt högt för en kompiskomedi, ändå misslyckas Happy Endings totalt i att få gänget att höra samman och vara åtminstone så roliga att man blundar för de uppenbara bristerna. Därtill håller Happy Endings en ton som säkert är tänkt att vara urbant frän, men som bara blir stel och obekväm. Skämten faller som fisar under en vigsel. Jane (en ännu torrare variant av Monica Geller) sammanfattar poänglösheten redan i andra avsnittet i samband med att hon avslöjar att hon inte vill ha barn just nu. Hon rasar om att hon inte vill att alla ska hamna i förorter med sina ungar och aldrig umgås eller göra något kul tillsammans längre. Alla härliga kompisar bedyrar att det aldrig kommer att hända. Alla som ser scenen kommer att tänka att ”jo, era tråkmånsar, det är exakt vad som kommer att hända”.
