Gotham

Jag har alltid varit förtjust i superhjältarnas originhistorier. Därför borde Gotham vara rakt upp i min föräldramördande gränd. Eller?

Låt mig utveckla: jag älskar den plötsliga karaktärsutvecklingen som innefattar a) person blir biten av radioaktivt djur, b) person upptäcker superkrafter, c) person använder superkrafter för att lösa brott och trolla med småskurkar. Mindre intresserad är jag av långa utläggningar om Peter Parkers förskoleår och huruvida han hade bettskena eller ej.

Gotham inleds med den ikoniska scenen där Bruce Waynes föräldrar blir rånmördade i en mörk gränd. Det är detta traumatiska ögonblick som får Bruce att omkring 15 år senare (de officiella uppgifterna går isär) bekämpa kriminalitet i samma gränder som bestal honom på hans barndom. Där Batman-filmerna snabbspolar förbi åren mellan trauma och katharsis dröjer Gotham sig kvar. För det här är egentligen inte Batmans originhistoria så mycket som det är kommisarie Jim Gordons. Och Pingvinens. Och Catwomans. Och Poison Ivys. Och Gåtans. Och Jokerns.

Gotham är så smärtsamt medveten om att det är en Batman-serie utan Batman att den diarrésprutar ur sig halvarslade Batman-referenser mest hela tiden. Ansyftningarna är lika subtila som att få en batsignal i ena ögat och en batarang i andra. På riktigt uttalade repliker: ”You like telling jokes?” och ”Has anyone said that you walk like a penguin?”. Det är ganska uppenbart att Gotham är en serie för de som upptäckte sin läderlappsvurm efter Christopher Nolans The Dark Knight-trilogi snarare än de som tummat sönder oräkneliga utgåvor av Alan Moores The Killing Joke. 

När Gotham inte låser fast sig i sitt referensmaraton är det ett underhållande bidrag till genren serietidningsnoir. Ben ”Han från OC” McKenzie gör ett överraskande bra jobb som kommisarie Gordon, Donal Logue är fantastisk i rollen som hans korrumperade kollega och Robin Lord Taylor gör en sympatisk ”Pingvinen innan han blir Pingvinen”-Pingvinen. Överlag är det en välcastad lista, med skådisar som gör underverk av ett manus som inte vet på vilken sida av Law & Order det ska parkera batmobilen.

Sedan kan jag förstås inte göra något annat än älska scenen där en ung Bruce Wayne ritar läskiga teckningar medan dödsmetall läcker ut ur hörlurarna. En söt påminnelse om att den lille överklasspojken en vacker dag kommer att växa upp och bli Batman. Eller Glenn Danzig. Jag vet faktiskt inte. 15 år är en lång tid.