Huvuden rullar, dvärgar knullar, liksom bröder och systrar. HBO går all-in när de gör tv av fantasyklenoden A Song of Ice and Fire.
När William Faulkner plockade hem sitt nobelpris passade han även på att ge facit åt framtida författare: ”det enda som är värt att skriva om är det mänskliga hjärtats konflikt med sig självt”. Det är en sanning lika aktuell idag som för 60 år sedan. Allt annat är pynt. Ta fantasygenren med sina handritade kartor och överambitiösa lore som exempel. Fantasyböcker är så upptagna med att bygga världar att de glömmer av att befolka dem med karaktärer. George R.R. Martins svulstiga A Song of Ice and Fire är ett av få undantag. Här är människorna och berättelsen i fokus, snarare än sagovärlden det utspelar sig i. Därför är det inte mer än naturligt att HBO valt George R.R. Martins boksvit som förlaga till sin nya tv-serie Game of Thrones.
På en järntron smiden av sina fallna fienders svärd sitter den forne krigsherren Robert Baratheon – som kung över riket Westeros. Det har gått 15 år sedan han med våld tog över tronen, sedan dess har han insett hur lite han vill ha den. Fick han bestämma skulle han hellre frossa i vin, kvinnor och mat. Och eftersom han får bestämma gör han också det, samtidigt som landet ruttnar. Istället faller uppgiften på kungens hand Eddard Stark, seriens moraliska kompassnål, att fatta de stora besluten medan de adliga släkthusen lismar, konspirerar och intrigerar för att ta över makten.
Westeros är en alternativ version av medeltidens England där somrarna kan pågå i flera år och vintrarna i generationer. Det är low fantasy i bemärkelsen att det finns varken tomtar och troll, alver eller älvor. Drakar och trollkonst tillhör det förflutna. Det handlar inte så mycket om balansen mellan ont och gott som det handlar om människor som beter sig som folk gör mest – som självgoda svin som inte tvekar att kliva över lik. Och i Game of Thrones är de moraliska gränserna så söndertrampade att de inte längre går att urskilja.
Det första avsnittet lyckas inom loppet av en timme presentera en uppsjö av karaktärer, ge dem en personlighet och avtäcker en värld där halshuggningar och incest är en del av vardagen. I en genre som annars har ovanan att bli antingen galopperande högtravande eller Xena krigarprinsessan är Game of Thrones både välspelad och – för sammanhanget – nedtonad.
Med Game of Thrones gör HBO det de är experter på: tar ett romantiskt tema och drar det med ansiktet mot asfalten tills det bara finns blod och benknotor kvar. Och ingen annan genre är i lika stort behov av det som fantasy.
Jimmy Håkansson
