Sci-fi-farfar Isaac Asimovs livsverk blir dyrt rymdspektakel.
Vultures recension av Foundation jämförde serien med en snygg skärmsläckare. Du vet de där som kommer igång när din Apple-tv går in i strömsparläge och låter skärmen rulla över en flygplats, ett berglandskap eller en stadssilhuett. Kritiken är inte helt fel ute.
De första avsnitten av Foundation bygger upp “en vacker värld”, med betoning på vacker. Till skillnad från många andra sci-fi-serier från mindre bemedlade beställare ser Foundation dyrt ut. Däremot lyckas serien inte blåsa liv i vare sig världen eller personerna som befolkar den. Dialogen faller platt och vissa karaktärer är så bedövande endimensionella att de framstår som icke-spelbara karaktärer i ett tv-spel.
Så, vad handlar det om? Ett galaktiskt imperie i fritt fall. En kejsare som i flera hundra år har klonat sig själv i syfte att “bevara freden”. En psykohistoriker som använder matematik för att förutspå framtiden. Och däremellan en oinspirerande historia om en kvinna från galaxens bakvatten som utan vidare finner sig i händelsernas mitt när en kordinerad terrorattack slår in en kil i den intergalaktiska freden.
Att bedöma en så omfattande science fiction-serie som Foundation efter bara ett par avsnitt är närmast omöjligt. Med undantag från Raised by Wolves kräver stora sci-fi-serier att man klämmer tre säsonger innan man kan bilda sig en uppfattning. Det blir som att recensera en tårta genom att äta de enskilda ingredienserna var för sig. Ställ samma fråga om tre år i stället, då kanske serien är den episka berättelse den gör anspråk på att vara. Just nu är Foundation bara en vacker kuliss i väntan på en föreställning.
