VM i ordvits i Will Arnetts nya Netflix-serie Flaked.
– I came to Venice by accident. No. Let me rephrase that. I came to Venice because of an accident.
Vad som kunde vara en bra öppning på en bok blir en horribel inledning till Will Arnetts Netflix-serie Flaked. Genomgående för Flaked är hur Chip, den bohemiske möbelsnickaren i Venice, säger det en medioker copywriter tänker.
När Chip pratar med människor låter det snarare som om de pratar runt varandra. Det kanske finns en dekonstruktivistisk idé bakom det, men det framstår som ett Povel Ramelskt svammel. Som ett Gilmore Girls utan schvung i leveransen och med error i syntaxen. Ta scenen där Chips kompis, Dennis, berättar att han föll hopplöst för en tjej som var utklädd till konstnären Frida Kahlo. För att imponera på henne började han läsa en tjock biografi om Kahlo.
– I just want to do it right.
– Or do it. Right?
Eller när sunkhippien Cooler avslöjar varför han vill bli standup-komiker.
– If you can make a girl laugh, you can make a girl go to bed with you.
– Or, in your case, if you can make a girl go to bed with you, then you can make her laugh.
För att inte tala om när Dennis berättar att han ska umgås med Frida Kahlo-tjejen med förhoppningen att det vänskapliga hänget ska övergå till en het dejt. Och Chip sågar taktiken:
– You do have a lot of girl friends who never transition into ”girlfriends”.
Det är som om allt sker i den ordning som krävs för att Chip ska kunna dra sina KTH-spexiga ordvitsar. Under dialogen bultar en grundidé om hjälten som vägrar ta itu med sina växande problem till dess att han omöjligen kan undvika dem. Men de ihåliga karaktärerna (kvinnoporträtten!) och de ekande dialogerna gör det svårt att uppskatta en premiss som gjorts bättre förr.
Men i det andra avsnittet händer det. Med total sinnesnärvaro lyckas Flakeds dialog sätta fingret på det en stackars tv-kritiker tänker.
– You've got a serious platitude problem.
