Nordic noir-klyschor staplas på hög i genreparodin Fallet.
Det regnar. Det är mörkt. I bakgrunden en vit kyrka, i förgrunden en bister man. Kontrasterna! Mannen lämnar kyrkan, träffar en annan man. Han vill dra sig ur, säger han. Det måste få ett slut, säger han. Något får ett slut. Hans liv.
Klipp.
En kvinna är ute och går med sin hund i skogen. Hunden får vittring på något och springer i väg. Matte följer efter, men det är bara en boll som hunden har hittat. De går därifrån. Ovanför dem, och fullt synligt, hänger den bistre mannen död från ett träd. Han har en taggtrådskrona på huvudet, en bibel fastknivad i magen och något på latin är ristat på hans ansikte: Carpe diem.
Fallet gör sig lustig på nordic noir-genren. Nordiska polisserier om att leva och verka i the murder capital of the world, alltså valfri svensk småstad. Nu säger du, att det inte behövs några sådana parodier. Att sådana polisserier sköter det jobbet ganska bra själva. Sure, men Fallet driver inte bara med svenska serier, det driver med engelska också. Fallet är Bron, Brottet, Broadchurch och Morden i Midsomer med bjällror på.
Också i Fallet ska två udda snutar jobba ihop. Sophie Borg är aspergers-snuten som tar jobbet med sig hem – och in på toaletten, Tom Brown är tweed-kriminalaren som inte vågar ställa brottslingar till svars och hemsöks av sin döda mamma. Att Sophie är en hårdkokt no bullshit-snut gestaltas av att hon fem minuter in i första avsnittet griper Olof Palmes mördare. Griper som i skjuter honom i huvudet. Tom Brown föredrar att bjuda på te, blöda näsblod och inte bära vapen.
Fallets satir går ut på att stapla typiska genreklyschor på hög och, vid något enstaka tillfälle, göra tvärtom. Hunden i skogen hittar inte liket. Polisassistenten som granskar kollaget av brottsplatsfoton ser inte mönstret. Alla dödsfall är minst tre sorters ritualmord. Det lustiga med Fallet är att det stundtals blir det den parodierar.
