I en värld full av superhjältar är Jen den enda vanlisen.
I Extraordinary tilldelas alla en superkraft när de fyller 18. Vissa krafter är mer behändiga än andra. Vad sägs om en röv som fungerar som en 3D-printer eller ögon som kan peka med laser? Peka, inte skjuta.
Jämfört med bästa kompisen Carrie som kan tas i besättning av döda, rumskompisen Kash som kan spola tillbaka tiden, systern som är övermänskligt stark och mamman som kan kontrollera teknik med tankarna (utan att fatta hur teknik fungerar) är Jen unik. Trots att hon är en bra bit över 20 har hon ännu inte fått en kraft. I en värld av superhjältar är hon den enda vanlisen.
Extraordinarys premiss hade i alla andra tider uppfattats som fräsch. Men i ett kulturellt undantagstillstånd där allt är så mättat av superhjältar att alla vinklar prövats och omprövats skulle det lika gärna kunna vara ännu en Marvel-serie. Med skillnaden att den har sina kvaliteter.
Jens tillvaro kan förstås tolkas som en metafor för den universella upplevelsen av att vara ung och känna sig som sämst i världen (det var väl inte bara jag som gjorde det?). Det är lättsamt och stundtals rätt kul, men skämten hade slagit lika hårt även utan superkrafter. Kanske till och med hårdare då premissen ibland blir mer begränsande än förlösande.
