Pajig men underhållande Dracula inleder tv-året 2020.
“I never drink … wine”, väser Dracula när juristen Jonathan Harker vill fylla på grevens glas. Den engelske juristen är inbjuden till det transylvaniska slottet eftersom greven vill köpa en byggnad i London och för att “The people around here have no ... flavour”. Och när Jonathan vid ett senare tillfälle frågar om det finns någon mer som bor på slottet svarar Dracula “No. There’s no one … living here.”
Innan du sätter tänderna (!!!!!) i Dracula bör du veta att det här är en mer lekfull och klurig tolkning av Bram Stokers originalhistoria än skrämmande. Även om Dracula är en blodig affär är det knappast seriens främsta usp. Sherlock-skaparna och Doctor Who-nyskaparna Steven Moffat och Mark Gatiss har vid flera tillfällen bevisat att de är mästare på att modernisera uråldriga historier, och krydda dem med brittisk wit. Dracula är inget undantag. Här finns kvicka kommentarer en masse och flera smarta vändningar – inte minst haktappar-cliffhangern i slutet på avsnitt två.
Danske Claes Bang är en lika elegant som härligt pajig vampyrgreve och Dolly Wells är makalös i rollen som Agatha van Helsing (jag vill äta hennes holländska accent med sked). Jämfört med Sherlock är Dracula lite osäker på vad den vill vara: rolig eller obehaglig. Tonaliteten pendlar lika vilt som grevens blodsocker. Men oavsett är det alltid underhållande.
