Dear White People belyser rasmotsättningarna på en dyr internatskola.
Med en studentskiva med blackface-tema som utgångspunkt blev Justin Simiens film Dear White People en het potatis när den släpptes 2014. Men strax över 100 minuter räckte inte för att skildra den komplexa historia som krävdes. Händelsen i sig var omskakande men karaktärerna var alldeles för platta för att vi skulle kunna empatisera med dem. I tv-serien baserad på filmen får vi i stället tio stycken 20 till 30 minuter långa avsnitt där varje episod utgår ifrån en specifik karaktär.
Vi får bland annat lära känna nörden Lionel som gillar Star Trek: The Next Generation och journalistik men försöker komma underfund med sin sexuella läggning; den medvetna aktivisten Samantha White som tells it like it is, men som inte vågar berätta för sina kompisar att hon dejtar en vit kille; och den svarte stålmannen Troy som överträffar allas förväntningar förutom sin pappas.
Tv-serien av Dear White People är bättre än sin filmförlaga på nästan alla punkter, bland annat för att karaktärerna får tillfälle att blomma ut i fler dimensioner än två. Den är charmigare, roligare, men sällan omskakande. Förrutom i avsnitt fem, där bränner det till så in i helvete.
