Netflixs superhjälteserie Daredevil är en gränslös orgie i videovåld.
Om du bara ska se en tv-serie där en man får sitt huvud sönderslaget av en bildörr, om du nöjer dig med en serie där en skurk begår självmord genom att skalla en rostig stålspets, eller om du tycker att det räcker med en serie där en kvinna styckar en man framför deras gemensamma barn – då rekommenderar jag Netflix supehjältesplatter Daredevil. En serie som har utnyttjat streamingtjänstens kreativa carte blanche till att göra ett övervåldsbonanza som får tortyrporrfilmen Hostel att framstå som en reklamfilm för ett gemytligt pensionat.
Daredevil frossar i extremvåld. Och jag kan inte sluta titta. En livstidskonsumtion av videovåld och förstapersonsskjutare har redan förstört den lilla tillstymmelse av mänsklig empati jag en gång besatt. Men Daredevil har den goda smaken att gratinera sin dåliga smak i utsökt regisserade och koreograferade scener. Jag tänker i synnerhet på den som avslutar det andra avsnittet: i en fantastisk scen som består av en enda lång tagning, tydligt inspirerad av den sydkoreanska kultrullen Oldboy, går hjälten loss på ett stort gäng ryska gangsters i skumt upplysta kulvertar.
Däremot haltar karaktärerna. Hjälten Daredevil är osympatiskt torr, och skurken Kingpin är en underlig hybrid av Hannibal Lecter och den fyrtioårige oskulden. Men jag stör mig mest på replikerna, som är svåra att ta på allvar. Som när superskurken säger till superhjälten: “Du och jag är lika”, och hjälten svarar: “Nej, det är vi inte alls”.
Temat om moralens gråskala, om att det bara är principerna som skiljer hjältar från skurkar, är uttjatat vid det här laget. Men som metafor för hela serien fungerar det oväntat bra. Daredevil må bada i hjärnsubstans, men säger friggin’ i stället för fucking.
Läs också Greta Thurfjells recension av superhjältefilmen Avengers: Age of Ultron.
