När blev "baserad på ett tv-spel" ett kvalitetstecken?
Om du tycker att dessa Trump-tider suger, föreställ dig 1400-talet i Valakiet. Det gick inte en dag utan att du blev anklagad för häxkonst, bränd på bål, högafflad genom halsen eller piskad i ögat. Men det gick väl an så länge en vampyrfladdermutant inte använde ditt huvud som en pipmugg för att sörpla i sig din hjärna, för sånt hände också.
Netflix animerade serie Castlevania utspelar sig under Den Mörka Medeltiden med betoning på mörk, för särskilt ljust är det inte. Gud har övergivit mänskligheten, byar blir attackerade av helvetesarmér, Draculas fru blir uppeldad av en lynchmobb och seriens antihjälte, vampyrjägaren Trevor Belmont, blir sparkad i testiklarna två gånger vid ett och samma tillfälle.
Vid det här laget kanske du anar att serien inte är baserad på verkliga händelser (hur ofta blir man sparkad i pungen två gånger på samma dag?). Faktum är att det är baserat på ett tv-spel med samma namn, som handlar om den pisksnärtande vampyrjagarfamiljen Belmonts kamp mot greve Dracula som har pågått under flera hundra år. Men eftersom ordföljden “baserat på ett tv-spel” sällan borgar för något slags verkshöjd så blev jag förvånad över hur välfungerande tv-serieadaptionen faktiskt är. Castlevania är våldsamt, underhållande och har en intrig som är sällsynt sammanhängande för genren – vilket gissningsvis är manusförfattaren Warren Ellis förtjänst.
Första säsongen av Castlevania består av fyra avsnitt à knappt 25 minuter, vilket tillsammans motsvarar en kort långfilm. Särskilt mycket hinns inte med mer än att etablera karaktärerna, världen och vart vi är på väg (spoiler: mot Draculas slott). Första säsongen blir i slutändan inte så mycket mer än en aptitretare, men det är tillräckligt för att göra mig sugen på fortsättningen.
