Fickuret tickar. Mistluren dånar. Ett skepp kommer lastat. Med smuggelsprit. På rekordtid sätter Boardwalk Empire scenen. Och scenen är Atlantic City under förbudstiden.
T-Fordarna puttrar fram längs kullerstensgator, vita jazzmusikanter målar sig svarta och på ett klubbmöte för kvinnornas nykterhetsförbund lovar Nucky Thompson (spelad av birollsbohemen Steve Buscemi) att kvinnor snart ska få rösträtt. I nästa scen sitter han till bords med stadens korrumperade elitstyre och lovar både borgmästare och polischef att den första leveransen av smuggelsprit redan är på ingång.
Första avsnittet av Boardwalk Empire är ett komprimerat stycke tv-historia som på kort tid spinner ett komplicerat nät av plottrådar. Nästan som om Martin Scorsese försöker trycka ner ett två timmar långt gangsterepos i en knappt hälften så lång pilot. Resultatet är ett fullblodsdrama där varje bildruta är skarpladdad och varenda replik är vägd i vågskål.
–All I want is an opportunity.
–This is America. Who the fuck is stopping you?
Jimmy Håkansson
