Blå ögon

”Vi pratar om 12,9 procent av väljarna, vi kan inte bara köra på rasistkortet rakt av, vi måste försöka skildra något annat.” Ungefär så lät det säkert under manusarbetet till SVT:s nya seriesatsning Blå ögon när SD-kopian Trygghetspartiet skulle få sin lokalrepresentant i Uddevalla, Annika Nilsson (Anna Bjelkerud), skriven. Således blev hon en stark person, som framförallt framstår som sund och god, utöver att vara som folk är mest. 

Det är svårt att ta ett helhetsgrepp på en hel serie utifrån två avsnitt (särskilt när den sträcker sig över tio episoder). Blå ögon skildrar ett flertal fiktiva grupper, personer och politiska partier (där den sistnämnda kategorin har tydliga motsvarigheter hämtade från verkligheten). Därför tänkte jag framför allt fokusera på framställningen av Trygghetspartiet, som är det parti som ägnas mest uppmärksamhet i de första avsnitten (utöver den försvunna stabschef som utgör själva grunden, och som är en historia som bara hinner påbörjas under de första två avsnitten). 

Men åter till Annika Nilssons sunda värdiga persona, som helt klart känns lite märklig. Vi undrar var det som skaver finns, som trots allt får henne att rösta på ett starkt främlingsfientligt parti. Hon hinner aldrig leverera några riktiga brandtal som kastar ljus över hennes politiska val. Det räcker inte med en kort harang om att ”de gamla inte behandlas med värdighet”. För hur förnedrande åldringsvården än kan vara skulle aldrig en människa med rakt igenom sunda och genomtänka moraliska och etiska värden välja att byta bort den grundläggande humanismen mot en uppsträckning av Carema.

Utöver Nilsson får tittarna möta om Kjell Wilhelmsens lite tappade, idealistisk övertygade Jimmi Åkesson-typ, som ständigt värjer sig när det talas om fulspel, samt hans kontrasterande partivän, en kolerisk Björn Söder-karaktär som rusar runt i kulisserna, redan från början helt hämningslös i sina försök att locka röster till partiet.  

Det finns något ointressant i detta att man känner de flesta karaktärernas halvstereotypa personligheter redan i samma stund som de gör entré. I allmänhet saknas de subtila finesser som är fundamentala i vilket drama som helst som ämnar skildra en politisk värld. Den dans mellan idealism, paranoia, maktfullkomlighet och personlig agenda som alla politiker dansar. Den som var rätt tydlig i En pilgrims död, eller danska Brottet för all del. 

En del av avsnittens nyckelscener misslyckas med att möta den ton som ansatsen slår an. Till exempel när riksdagsaspirerande Trygghetspartiet lyckas samla ungefär tio motdemonstranter och ännu färre anhängare när de ska kicka ingång sin valturné. Detta är säkerligen en budgetfråga kopplat till den relativt stora mängden avsnitt. Och man får ändå imponeras av den ambitionen, att man låter bli att nöja sig med en nerkokad miniserie, utan dänger på med en riktigt hederlig tv-serie. 

Med förhoppning om en förtätad och mer lågmäld fortsättning.