HBO:s andra svenska originalserie tar sig an Fredrik Backmans succéroman om det lilla hockeysamhället Björnstad.
Även om Fredrik Backmans roman Björnstad har kallats för hans mörkaste så har den något klämkäckt över sig. Kanske är det den Backmanska formen som påminner om en skröna eller dialogerna som låter som om de kommer från en formuleringsfrisk författarpenna snarare än ur riktiga människors munnar. Tv-serieversionen av Björnstad gör några välbehövliga ingrepp i dramat, framför allt så är dialogen ”sämre” och därför bättre.
Men premissen är densamma: Den förlorade sonen Peter återvänder till hemstaden med sin familj efter proffskarriären i USA för att träna upp ortens a-lag till toppnivå. Men hockeyn de spelar är bortom räddning och tränaren blir i stället hänförd av det lokala juniorlaget. Tillvaron faller dock samman när juniorlagets stjärnspelare anklagas för ett brottsdåd som splittrar samhället - och Peters familj.
Att jobba med lokala amatörtalanger och rutinerade skådisrävar är lite av regissören Peter Grönlunds specialitet. Tanken är att något ska ske i mötet mellan det autentiska och det etablerade. Det fungerar. Mestadels. Det gränsöverskridande spelet mellan vissa av karaktärerna har en mycket fin tonträff, och Miriam Ingrid tillför något barnsligt lekfullt till 15-åriga Maya.
Däremot blir det uppenbart att de vuxna i dramat har en erfarenhet som ungdomarna givetvis inte kan bottna i. Och ”genuiniteten” som ska kompensera för det slår ibland över, och tonen pendlar mellan finkalibrerat tv-drama och något som mest liknar Bullens brevfilmer (googla det, zoomers).
