I hajpade Netflix-serien Beef urartar en liten trafiköverselse till ett djupt fiendskap.
Danny står i kön till kassan för att lämna tillbaka några grillar, men hittar inte kvittot och blir förolämpad av servicepersonalen. Det är ännu en pissdag i en oändlig serie av pissdagar. Ursinnig återvänder han till parkeringen där han nästan backar in i en annan bilist, som svarar med att lägga sig på tutan och flippa fingret. Detta blir upptakten till en hämndodyssé som snart spårar ur.
Beef handlar om vad som sker om livets alla små oförrätter ackumulerar till en kritisk massa. Det påminner om Falling down, med skillnaden att vi här har två som tappar det – och tar ut det på varandra i en Falling down-duell.
De två dödsfienderna, Amy och Danny, lever till synes väldigt olika liv. Amy är en framgångsrik entreprenör som njuter av tillvaron i ett nyrenoverat hus med sin kärnfamilj, medan Danny är en kämpande hantverkare som trängs tillsammans med sin kryptosamlande lillebror i en stökig lägenhet. Men i båda ruvar en okuvlig ilska.
Kritiker har hyllat Beef som den bästa Netflix-serien på år och dagar. Med tanke på den kraftigt dalande kvaliteten på streamingtjänstens originalserier behöver det inte betyda särskilt mycket. Nog är det bra alltid. Stämningen är hätsk och Ali Wong och Steven Yeun är utmärkta som dödssvurna fiender. Men det är framför allt i relation till det övriga utbudet som Beef framstår som det sixtinska kapellet.
