Teologer bör genast ta notis, helvetet har uppenbarligen frusit till is. Efter sanslösa 14 år av problemfylld utveckling släpps till slut Duke Nukem Forever – spelvärldens svar på Guns N’ Roses Chinese Democray.
1996 framstod spelkaraktären Duke Nukem som en träffsäker pastisch på åttiotalets actionhjältar. 2011 sållar han sig istället till dem. Samma obehagskänsla som vilade över pensionärsrykaren The Expendables går igen i misogyna Duke Nukem Forever. Spelet är i alla fall konsekvent i att kännas omodernt, oavsett om det gäller oneliners, handfallna försök till att chockera eller spelmoment som kändes träffsäkra för ett decennium sedan.
Om T.S. Eliot hade varit en man av tiden, spelkritiker (och vid liv) hade han förmodligen twittrat ”Efter 14 år lanseras Duke Nukem Forever inte med en smäll utan en snyftning”.
