I det andra spelet om den amerikanska militärens på mer än ett sätt minst bemedlade kompani, "Bad Company", är tonen en annan.
Upphovsmakaren DICE går här från originalets krigsbuskis till ett format som känns närmareModern Warfares. Man unnar sig att leka med det här med multipla perspektiv, även om själva storyn nu närmast fungerar som ett slags bekväm förevändning för att låta spelaren jämna diverse anrättningar med marken i exotiska miljöer. Mest imponerande är spelets hastiga miljöombyten. Knappt hinner man insupa stämningen av en visuellt kompromisslöst återgiven djungel förens man befinner sig i en tank, någonstans i Chile, som brinner av sprakande höstfärger – och den destruktiva kraft man bär med sig. För precis som i originalet är miljöerna omsorgsfullt uppbyggda för att mer eller mindre avsiktligt jämnas med marken. Det är en skamligt imponerande uppvisning i demolering. Och i sina allra bästa stunder är Bad Company 2 en magnifikt omtumlande upplevelse, som etablerar en känsla av utsatthet som inget annat spel kan mäta sig med – det blir lätt så när väggen man tagit skydd bakom plötsligt exploderar och man finner sig blottad. Därtill är onlinedelen mer raffinerad och närmast oroväckande beroendeframkallande
.
