Det går aldrig att komma ifrån din historia, i alla fall inte om du slog igenom som medlem i ett pojkband. Genom åren har vi fått följa många tidigare pojkbandsmedlemmar när de försökt kämpa sig loss från sin bakgrund. Robbie Williams som gjorde allt för att framställa sig som bråkig “bad boy” eller Harry Styles som sedan One Direction lades ner antagit någon slags glamrock-image. Allt för att skapa en egen identitet, bevisa att de trots allt har något eget att komma med.
Zayn Malik är inte lika desperat i sina försök att skaka av sig pojkbandstämpeln. Han verkar vara mer bekväm i rollen som kommersiellt gångbar. Zayn har förvisso tagit en egen väg. Han har rört sig med stadiga steg mot RnB-genrens sensuella famn. Sångarens tredje album, är likt de två tidigare, en take på en The Weeknd-esque RnB. Långsamt pulserande beats och höga falsetter.
Men även om Zayn inte är lika pinsam som sina kollegor, verkar han sakna det som krävs för att hitta just den egna rösten. Nobody Is Listening har ett tydligt estetiskt uttryck. Men inte tillräckligt mycket karaktär för att kunna engagera sina lyssnare.
