Den amerikanska trion Yeah Yeah Yeahs, som sedan tidigt 00-tal gjort sig ett namn med låtar som Heads will roll och Maps, är tillbaka med nytt album, och jag bestämmer mig redan innan första genomlyssningen är fullbordad: Cool it down är årets skiva. Låtarna är tunga, catchy, sexiga, dramatiska, och finns det något bättre än fet, distad synt? Svaret är nej, och det vet Yeah Yeah Yeahs.
Det jag får av bandet på den här skivan är precis det jag vill ha, och jag får det redan på första låten Spitting Off the Edge of the World. Distad bas, mäktiga synthmattor och Karen Os ikoniska, liksom britpoppiga röst. Refrängen är ösig, tungt gungig, med något apokalyptiskt över sig: "and the kids cry out: we’re spitting off the edge of the world".
Och Cool it down håller samma kvalitet rakt igenom samtliga av skivans åtta spår.
Wolf är en perfekt elektronisk poplåt, i klass med Heads will roll. Det är lika delar dansvänligt som melankoliskt, och helvete, vilken syntslinga på refrängen! Och just som jag trodde att det inte kunde bli bättre: ett trummor och bas-breakdown, in på en sista, mäktig refräng. Jag är blown away.
Det lite mer lågmälda spåret Lovebomb är en sorgsen tryckare på ett 90talsdisco, rocklåten Burning kommer med ett gitarriff så skränigt att jag får gåshud, och det hörs att Yeah Yeah Yeahs är ett genuint samspelt rockband.
Varje låt kommer med något oväntat, och jag nickar konstant med huvudet. Cool it down kommer inte att göra något Yeah Yeah Yeahs-fan, nytt eller gammalt, besviket. Jag måste se dem live – nu, nu, nu.
