Pojkbandserorna är återkommande och essentiella delar av vår pophistoria. Egentligen en relativt egendomlig företeelse. Vem hade kunnat tro att, ett gäng knappt könsmogna tonårskillar med vax i håret, skulle samla några av de allra största publikhaven och värva de mest gedigna fansen. Backstreet Boys, N’Sync, One Direction, BTS och nu den L.A baserade pojkbands gruppen Why Don't We - aktuella med sitt nya album The Good Times and The Bad Ones.
Debutalbumet 8 Letters, blev bandets första riktiga genombrott och resulterade i flera nomineringar och fina placeringar på topplistorna. Det verkliga hindret gömde sig istället i de efterföljande intervjuerna. Bandet hade nämligen inte skrivit låtarna själva och frågor som “What does the song mean to you?” eller “What is it about?” blev svåra att besvara. Det uppvaknandet gjorde att bandet, övergav ramverket dem blivit tillsagda att följa och producerade istället deras nya album helt själva. En frigörelse som hade kunnat kännas fantastiskt lovande, om det inte var så att...
… pojkbandet hade haft det emotionella djupet av en plaskdamm. Det gör sig extra tydligt i ett intervjuklipp från den 16 Januari i år där killarna ombeds att prata om sitt nysläppta album. Ett sanningens moment, när de fasansfulla frågorna, som en gång tidigare satt de unga männen ur balans, återkommer. “What really is the song Grey about?” (Den uppenbart mest sorgliga låten på plattan). Varpå diskussionen genast börjar handla om “A girl”, ett tema som dem andra är kvicka att fylla in på. Meningar som “You didn't realize, like, she was the perfect girl in one sense” och “Like about how the world just turns grey when she leaves” bryts av med bekräftande känslo-utfall som “Damn, this shit is sad!”. Och en undgår inte att undra om: detta verkligen är på riktigt?
I ärlighetens namn, kanske en karriär innanför musikbolaget och managerns gränser hade varit det allra bästa för Why Don't We. Alla är inte gjorda för havet, speciellt inte om man knappt fått av sig armpuffarna.
