Det har varit ett flitigt år för Weezer. Projektet SZNZ (uttalas ”seasons”) har bestått av en EP för varje årstid, och projektet rundas nu av med den sista EP:n i samlingen – Winter.
De sju låtarna är passande nog en ganska julig skara. Rivers Cuomo sjunger bland annat om att han vill ha en hund att mysa med, och att han är en hård nöt att knäcka. Men för tydlighetens skull har bandet passat på att slänga in lite bjällror också. Det är ett ganska lättsamt album, utan några vassa kanter eller särskilt svåra stunder, även om texterna ibland är aningen morbida.
Cuomos silkeslena och oskyldiga röst ligger som vanligt som ett täcke över de tunga gitarrerna, och skapar en för bandet typisk kontrast. Och det är just där som en stor del av Weezers charm finns: i kontrasten mellan det tama och det råa.
I Dark Enough to See the Stars, ett av albumets guldkorn, låter det som om det är en liten pojke som beundrar himlavalvet till en drömsk akustisk gitarr. På tal om kontraster bryter texten däremot av den oskyldiga inramningen: ”Why was I ever born and why did god make me?/He must have been high when he dropped me down here.” När resten av bandet och den behagliga refrängen kommer in är det en fulländad Weezer-låt.
Låten Iambic Pentameter är ett mer experimentellt nummer, som sticker ut på bästa möjliga sätt. Den rymmer så väl snygga taktbyten som ett oväntat och rasande fiolsolo, förstärkt av gitarr, bas och trummor. ”Seasons come and seasons go” sjunger Cuomo, och visst är det så. Ett årslångt projekt är till ända och blicken riktas nu framåt. Weezer kan ta julledigt med gott samvete.
