Magnus Carlsons vägar har varit outgrundliga under det senaste årtiondet. Med en röst utan tekniska begränsningar har han tillgång hela den musikaliska genrepaletten, och den har han utnyttjat i en lång rad konstellationer och egna projekt, och någon gång även inom Weeping Willows begränsade ram. Men nu är Weeping Willows tillbaka på mammas gata av vemodiga storslagna sånger, och det är tydligt att bandet trivs. De hade inte kunnat hitta en mer perfekt producent än Barry Adamson - från Magazine och The Bad Seeds, förstås, men för det här har han framför allt meriterat sig via sina cineastiska soloalbum - som hjälper bandet till en modernt orkestrerad elegans som inte längre är vare sig retro eller pastisch.
Det är inte heller längre fråga om utstuderade croonerklichéer om krossade hjärtan i texterna, som istället med stort allvar hanterar miljöhot och klimatförändringar i sånger som Another Future och Endless Sleep. Det innebär om möjligt ett ännu större engagemang, och de stora känslorna svämmar hela tiden över utan att Magnus Carlson behöver överdramatisera. I närgångna Let Go är det tvärtom just det försiktigt återhållna och vänligt tröstande som gör den så smärtsamt överväldigande för den som själv suttit och hållit en älskad familjemedlems hand vid hens dödsbädd.
