När man förr i tiden snackade om Weeping Willows handlade det rätt mycket om griniga gamla gubbar, The Smiths och annan nostalgi. Överlag känns Weeping Willows som ett band som inte försöker smussla undan sina hjältar i kulisserna, tvärtom deklareras de stolt vilket känns väldigt ärligt, fast ibland önskar jag att de skulle dra till med en vit lögn. Först ut är singeln [I]Stairs[/I] som är helt okej med sina malande gitarrer och den Morrissey-sniffande versen, men den överglänses omedelbart av skivans starkaste spår [I]Found[/I]. De har tagit en tuff promenix med Lou Reed och sångerskan Anna-Maria från The Killers, som man förövrigt bör hålla öronen på. Hon sjunger en härligt glammig refräng och när jag lyssnar på de andra låtarna längtar jag hela tiden tillbaka till [I]Found[/I].
[I]Call me Anything[/I] har dansat en soft pogo-variant med The Rapture, [I]You Weren't Even Close[/I] har käkat apelsiner med Edwyn Collins och allting känns bara så mycket poppigare och gladare på Weeping Willows fjärde skiva. Nåja, om man utesluter den hjärtekrossande [I]Hold Me[/I] som handlar om en nazist som ångrar varje andetag och inte längre kan älska. Nu inser jag Magnus Carlsons textförfattarskills, det blir sällan den där ytliga depressionen som det kan bli med The Cure-musik utan allt är snarare väldigt rakt på sak. Avslutande [I]Pretty Little Babies[/I] har jag för mig att jag hörde en dimmig natt på krogen, men det kan ha varit David Bowies originallåt [I]Space Oddity[/I]. Hursomhelst är det en snygg stöld.
Skivbolag:
Artist:
