Det här är andra mixtapet i raden från kanadensiske Abel Tesfay (som gör en Robyn och släpper en trilogi under ett och samma år) och det är smått lysande. Precis som tidigare böjer han ljud och sjunger med atmosfäriskt tunn röst på karaktäristiskt The Weeknd-vis. Till skillnad från hur r’n’b vanligtvis trånar har The Weeknd en elektrisk längtan. Ett vibrerande begär efter det man en gång hade, skiten man aldrig fick eller allt man vill komma att få uppleva. Det skulle kunna vara sjukt emo, men balanseras upp av snusk, vargylanden och faktumet att män som sjunger som små flickor är ungefär precis så hett det kan bli.
Skivbolag:
Artist:
