I Skellefteå är de superstjärnor sedan länge och behöver inte bevisa något. Inte heller på nationell nivå har Wannadies några problem med sin trovärdighet. Men efter 90-talets internationella satsning med bidrag till storfilmssoundtracks och med en NME-hype i klass med den The Hives just nu genomlever hade The Wannadies kunnat vara Sveriges största internationella band. Sedan försenades storsatsningen med förra plattan New York-producerad av legenden Ric Ocasek. Och när den väl kom ut hade publiken riktat sina blickar åt andra håll.
Nu verkar Wannadies skita i vilket. Melodikänslan är intakt för att inte säga utvecklad, och produktionen är luftig och modern. Men pressen verkar ha släppt, och The Wannadies har en avslappnad attityd som utstrålar att de gör det de tycker är kul, inget annat. De krånglar till allt genom att dela upp skivan i två halvor, så tydligt avdelade att den snabba konsumenten kan hitta [I]Before and After[/I] som en dubbel mini-CD istället för det vanliga CD-formatet.
Före-skivan är snabb och catchy, och rymmer flera framtida hits. Om radiostationerna fixar att presentera titlar som [I]Piss on You[/I].
Efter-skivan å andra sidan har ett långsammare tempo, mer subtila ljudkonstruktioner och mer eftertänksamma. Båda halvorna är nästan löjligt insmickrande melodistarka, och helheten är minst lika stark som föregångaren.
Marit Bergman önskar att hon var lika kaxig, självsäker, koncentrerad och tuff som The Wannadies. Tiden i Candysuck har gett mersmak, och solodebuten [I]3:00 A.M. Serenades[/I] ger hopp om att hon kanske kommer att kunna nå sådana höjder. Men än återstår en lång resa dit. Visserligen är radiospelade singeln [I]Waste More Time[/I] inte skivans enda höjdpunkt. Här finns powerpop som spöar varenda Robertsfors-konkurrent med sina omedelbara refränger och med texter fulla av namndroppanden av såväl Dusty Springfield som Sonic Youth.
Men för att du ska uppskatta Marit Bergman krävs att du tyckte bättre om Lita Fords insatser än Joan Jetts i Runaways. Det krävs att du står ut med en ljus röst som gärna vill vara personlig men som bara når över sorlet när hon tar kraftackord. I de försiktiga balladerna blir den bara anonym.
Wannadies är fortfarande ohotade på den svenska powerpopscenen, men med utveckling av rutin och teknik kan Marit Bergman mycket väl vara den som tar över titeln. Det lär dock dröja.Skivbolag:
Artist:
