Jag minns första gången jag hörde There Goes the Neighbourhood med Body Count. Rader som "Here come them fuckin' niggas with their fancy cars. Who gave them fuckin' niggas those rock guitars? Don't they know rock's just for whites. Don't they know the rules? Those niggas are too hard core this shit ain't cool" satte sig direkt. Precis så var det. Den vite mannen hade aldrig tidigare behövt frukta för att tappa monopolet på rockmusiken. Men nu hade ultradominator Ice-T samlat ihop världens hårdaste posse och hans ord var verkligen huvudet på spiken. Sju negrer med maximal koll på hur man spelade hård rock hade kommit in imatchen. Ice-T:s sätt att sjunga texten i den sedermera totalförbjudna CopKiller är bitvis något av det hårdaste jag hört. Deras debut var inte på något sätt solid men när det svängde då var det på allvar och Ernie C:s riffande i kombination med Ice-T:s spoken facts gjorde att man faktiskt blev lite småskakis när man hörde Body Count. Vad som hände sedan har jag ingen aning om men deras följande platta Born Dead var helt värdelös. Maken till kollektiv sågning är det sällan man stöter på. Platta nummer tre når inte heller på långa vägar upp till debuten. Brutaliteten är till storadelar väck till förmån för mer standardiserad heavy, komplett med trötta solon och körer. Och tyckte man att Body Count hade en sexistisk approach tidigare var det ingenting mot vad de är här. Det kryllar av Suck, fuck, cock och pussy. Extremt mesigt.(Plattan släpps 10 mars)
Skivbolag:
Artist:
