Rätt mycket på den här hyllningsskivan - en slags motsvarighet till den akademiska världens festskrifter till särskilt förtjänta jubilarer - följer hyllningsalbumens etablerade struktur. Här finns artister som låter som sig själva oberoende av vems material de framför, till exempel Peter LeMarc, Plura och Olle Ljungström (i tillfälligt återupplivade Heinz & Young). Här finns udda artistsamarbeten, som Markus Krunegårds synthpop ihop med Ratata-Jakob Ekelund och Moneybrother med Elin Ruth i mindre lyckade Så länge vi har varann. Här finns några extrasmarta utvikningar från artister som tar chansen att gå utanför ramarna, som Newkid, som Anna Järvinens Libertango-Grace Jones och som en formidabelt överspelad Jackie från Fibes, Oh Fibes.
Men. Här finns också något som särskiljer den här hyllningsskivan från alla andra. Hon heter Eva Dahlgren, och hon sjunger Till dom ensamma på ett sätt som definierar Den Perfekta Coverversionen. Hon är en artist som aldrig betytt något särskilt för mig, hon sjunger en relativt uttjatad låt av en annan artist som inte heller gjort några djupare avtryck. Och hon gör det på ett sätt - stilla, innerligt, utan åthävor och till synes djupt ärligt - som får mig att falla pladask för låten och lyssna om och om igen, att omvärdera henne som artist och Mauro Scocco som låtskrivare.
En cover som får lyssnarens - åtminstone mina - alla fördomar att komma på skam är något av ett unikum. Vore jag Mauro Scocco skulle jag falla på knä av rörelse inför en sådan femtioårspresent.
