Urban Hymns

11:11 24 May 2000
Om det är något vi kommer att minnas från 1997 är det rockband somslutat ta droger. Tidigt i våras läste man spaltmeter efter spaltmeter omBlur-sångaren Damon Albarns alkoholproblem, om hur dåligt han mått, omhelvetet han gått igenom, och om hur lycklig han var över att ha kommitöver det och dessutom lyckats göra en fantastisk skiva. Några månadersenare berättade Bobby Gillespie i Primal Scream samma historier apropåderas album Vanishing Point. Såväl Blurs Blur som Primal Screams VanishingPoint framstår nu, med ett par månaders perspektiv, som fantastiska album.Jag vet inte vad det beror på, men när ett band genomgår en sådan där kris,när de blir alkoholister och crackoffer hela bunten, och splittras ochåterförenas var och varannan vecka... kanske är det då de blir som allrabäst. Jag har alltid tvivlat på myten om att lidande föder bra konst, mendet går inte att förneka att man tar ett band på större allvar om mankänner till deras vedermödor. Kort efter att den nordengelska hålan Wigans enda rockband, The Verve,släppte sitt hyfsade andra album A Northern Soul 1995, hamnade samtligabandmedlemmar i en påtaglig formsvacka. Ingen av dem har velat avslöja vadsom egentligen hände, men i varje någorlunda personlig intervju som gjortsmed The Verves sångare Richard Aschcroft det senaste året har man mellanraderna kunnat läsa att de mått riktigt dåligt. Senare samma år beslöt desig för att splittra bandet. Kanske funderade de ett tag på att skaffa sigvanliga jobb, vanliga liv och lägga av med det självförbrännande livet somrockstjärna. Men det gick förstås inte.En kväll i januari i år, efter en extremt deprimerande julhelg, ringdeRichard Aschcroft upp gitarristen Nick McCabe och förklarade att de vartvungna att återförenas. Hade han aldrig ringt det där samtalet vet jaginte vad han hade gjort i dag, men världen hade i alla fall varit minst ettunderbart rockalbum fattigare.Kanske var det där avbrottet just vad The Verve behövde. Andrum, tid atttänka efter. När de samlades och började göra musik tidigt i våras, fannsnämligen en energi så stark att de inte kunde nöja sig med ett album somvar något annat än det bästa de gjort.Redan då comeback-singeln Bittersweet Symphony brakade ner i juni, anademan början på något stort. När de sedan följde upp med den tårgripandevackra The Drugs Don't Work fanns det inte längre anledning att tvivla. TheVerve var tillbaka - och den här gången var det på allvar. Resten är, ellerkommer i alla fall att bli, historia.Urban Hymns är makalös.Den låter just så livfull, optimistisk, förtvivlad och inspirerad som manbara kan låta då man en gång för alla insett att musik är det enda man kanlita på i livet. Urban Hymns är ett manifest för optimism, envishet ochnyfikenhet. En skiva som skriker ut att man måste fortsätta våga, fortsättahoppas, fortsätta drömma, fortsätta försöka, fortsätta fortsätta. Det är iena stunden obotligt optimistisk soulmusik, i nästa ett självutlämnande,förtvivlat rop på hjälp. Om det är ett tema i texterna som är mergenomgående än något annat så är det övertygelsen att varje människa kanförändra sitt liv. I This Time sjunger Richard om alla de där sakerna manångrat i livet, utan att vara det minsta bitter, han inser istället att detfortfarande finns tid att ställa saker till rätta. Lyssnar man slarvigtlåter det mesta som klichéer (tjäna pengar och sedan dö, allt som betydernågot är kärlek, blablabla) men Richard är medveten om att klichéer ärklichéer just för att de är så sanna. Det är bara det att man måsteformulera om dem lite för att människor ska ta dem på allvar - lägga tillnya nyanser, finna själva sanningen, essensen i klichén. Budskapet är julika enkelt som det alltid varit i riktigt bra popmusik: ta hand omvarandra, deppa inte ihop, det finns alltid något bättre...Men det behövs ju att någon som Richard säger det, för att man ska tro på det.Urban Hymns är ett mästerverk från ett band de flesta av oss räknat ut förlänge sedan. En återkomst så osannolik att den nog mår bäst av att inteanalyseras närmare.Det räcker med att sätta sig ner och lyssna väldigt högt på det ögonblick iSpace and Time där Richard, i en förmodat medveten hommage till DustySpringfield, utbrister "I just can't make it alone", och känna att man,trots allt, mår riktigt bra.I alla fall så länge Richard finns där bredvid.
Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner