U-Bahn — U-Bahn

Patrik Forshage 09:57 26 Dec 2019

Att Melbournebandet U-Bahn så påfallande snor precis allt i sitt sätt att bygga musik från ett specifikt bands första år borde rimligen ligga dem i fatet. För U-Bahn inte bara snattar lite från tidiga Devo - de stjäl precis allt. 

Det är stiffa minimalistiska trummor, glesa gitarriff, forcerat entonig sång och synthdetaljer med pisksnärtar och bubbel direkt lyft och i någon mån kanske en aning omstrukturerat från originalen. Men inte särskilt mycket, trummorna från Satisfaction är omedelbart igenkännliga och i till exempel Turbulent Love går det tydligt att känna igen alla väsentliga strukturer från Uncontrollable Urge. 

”Inte särskilt eget” är en med andra ord en högst rimlig invändning, men säg något annat band som så stilsäkert och så medryckande härmat Devo? Man har fantastiskt roligt i U-Bahns sällskap, och halvvägs genom skivan gör de faktiskt några vågade avsteg i form den kindploppande ”balladen” Goodbye Placenta och det funkiga no-wave collaget Damp Sheets. Men det är som Devo-kopiatörer U-Bahn har som roligast, och i det finns alls inget att skämmas för.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).