Tool har alltid haft en förmåga att sömlöst angripa progressiv rock med ett experimentellt och tekniskt utmanande utförande, utan för den sakens skull låta komplicerade. Det är filmiskt och meditativt på ett sätt som kräver en odelad uppmärksamhet från lyssnaren, men som samtidigt inte är speciellt svårlyssnad.
När nu Tool släpper sitt efterlängtade femte album är det en musikalisk resa som tar bandet djupare in i en instrumentalt dominerande domän. Som vanligt är det trummisen Danny Carey som stjäl showen. Sångaren Maynard James Keenan är en viktig del av deras sound, men han har här fått ta ett steg bakåt, vilket tyvärr drar ner helhetsintrycket. Deras suggestiva och mörka progressiva ljudbild är i behov av vokala attacker emellanåt, för att fullt ut nyttja deras fascinerande dynamiska hantverk.
Det är onekligen ett starkt album som kommer erbjuda många lager av lyssningar för fans av Tool år framöver, men någon drömsk messiaslik återkomst är det inte.
