Den hyperaktive Mötley Crüe-trummisen har sedan 90-talet inte gjort någon hemlighet av sin svaghet för elektronisk musik och hiphop. Hans soloutflykter har varit många och spretiga, men Andro är definitivt den som har minst med rock att göra, även om det luftas några flashbacks till 1999 års Methods of Mayhem.
På detta album tar Tommy Lee rollen mer som en producent än artist, då han faktiskt aldrig sjunger på plattan, utan endast tar in gästvokalister. Resultatet är ganska underligt. I vissa stunder blir det faktiskt riktigt bra hitlistepop (med Lukas Rossi), medan i andra stunder är experimentell rap som tillhör musikindustrin bottenskrap. Det hörs att det finns ett rytmiskt utsmyckande som annars är ovanligt i de genrer han avhandlar. En intressant platta, men tyvärr sällan bra.
