Att släppa den här plattan verkar ha inneburit något motsvarande konstant motvind i uppförsbacke sedan 2015. Förseningar, över 200 producerade låtar, spår som råkat säljas till Rihanna och fans som ifrågasatt hennes omdöme (och samarbeten med tex Terry Richardson, R.Kelly och Chris Brown) har kantat vägen.
När plattan väl landar finns det spår av detta motstånd i alla vrår. Det är ett splittrat verk från en inte riktigt lika het artist som landar på hyllorna. Den krigare hon visat sig vara, envis, säker på sin vision och full av självförtroende, är dessutom någon man behöver se framför sig för att kunna uppskatta. Vi tappar mycket av Tinashes personlighet på plattan.
Den har sina stunder - spår som Oh-la-la är lätta, roliga och kommer säkerligen rulla på klubbar världen över i sommar - men den riktiga gnistan plattan en gång hade potentialen för har blåst bort.
